Det föll sig så att matchen mot Vallentuna blev en ren seriefinal. Segraren här skulle gå till final, om det blev oavgjort, skulle lotten avgöra vem som skulle spela final. Vi hade nämligen samma poäng, målskillnad och gjorda mål.

Vi började matchen piggt och visade vem som bestämde direkt. Det fina anfallet efter det andra avlöste sig. Vallentuna stack upp några gånger, hade ett långskott som Marre lätt plockade och ett friläge som hon gjorde samma sak med.
Tyvärr hade vi väldigt svårt framför mål, lägena fanns där men det ville sig inte. När två minuter kvar av matchen går gardinen ner. Marre gör en kanonräddning på ett skott, returen går dock ut till en motståndare som kan snubbla in bollen. Det är i dessa lägen som lagmoralen sätts på prov. Här visar damerna att den fanns till 110%. Full fart framåt, krigar till oss en hörna i slutsekunden. Skogen slår den och Stenhård skarvar in den i MÅÅÅL. Detta var det sista som hände i matchen och nu väntade en 40 minuter lång väntan innan lotten skulle avgöra vem som skulle spela final.

Efter lottdragningen var det ett oerhört besviket gäng som satt framför mig, vi hade nämligen förlorat, tungt, tungt. Vi får väl trösta oss med att rent teoretiskt var vi ju delad sämst tvåa i Damälvan. Och det var ju mycket mer än vi räknat med när vi åkte hit.